Berättelsen om De fyra resenärerna
Efter en veckas bloggvila är det nu dags för en komplettering till mitt förra inlägg. Innan jag spinner vidare på dagens ämne vill jag säga att jag själv upplevde min presentation av oss resenärer rätt så förvånande, men självklart hyfsat korrekt sett i sin helhet. Trots jag i dagsljus inte kan känna igen mig riktigt i mina publicerade ord antar jag att det var bra att släppa ut dessa okända tankar innan de okontrollerat kommer fram. Alla vet ju hur stor effekt ett par timmar på ett flyg kan ha på psyket.
De flesta av er har nog en bra bild av vilka vi är, men funderar nog över hur det gick till att en tvättäkta burträskbo, åldersnojig 20-åring, staanuppväxt friluftstjej och en riktig arbetsmyra bestämde sig för att fara till Thailand tillsammans. Förklaringen är inte enkel men gör sig bra i ett s.k. vänträd:
Förklaring:
Två småtjejer anlände en mycket varm augustidag till Brännanskolan år 2002. Taggade på högstadiet och nya kompisar som jag och Vendela var, blev vi vänner direkt. Som alla högstadieelever var vi småjobbiga, vi är även tjejer och därmed var vi dessutom dramatiska och hade ev. någon humörsvängning då och då. Men, vi hade jäkligt roligt tillsammans alla dessa år. Efter våra enorma framgångar i 9:an med bla. en ny version av Grease, var det dags för gymnasiet. Som tur är behöll vi en sån där skön ”vännerföralltidävenomviinteseslikaofta”-relation.
Mattias var Burträsks egen simstjärna under mitten av 2010-talet, men som för många stjärnor från små samhällen letade han sig till en storstad för att få möjligheten att utvecklas och nå sin fulla potential. Därför anlände han till Skellefteås simklubb. Med huvudet svävandes bland molnen hade han inte mycket till övers för de mindre starkt lysande stjärnorna Malin och Arwid. När jag kom klättrandes till A-gruppen tvingades han dock börja dela med sig av sin visdom. Det klickade kanske inte direkt, men många diskussioner och kamper senare hade en sorts hatkärlek utvecklats och helt plötsligt hade vi kul tillsammans.
I och med Arwids märkliga identitet i b-gruppen (simmar- och kendokillen) gled jag och han mest längs med varandra till en början. Svaret på er fundering: Ja, han var töntig. När pinnen lades på hyllan och speedosarna växte fast, kändes det hela naturligare och vi blev riktigt bra vänner. Helt annorlunda var det för Mattias och Arwid. När Arwid nådde toppen på Skelleftesims gräddhylla verkade det som att Amor var i görningen. ”Gnistan” fanns där direkt och utvecklades snabbt och starkt under de kommande åren. Detta trots att de tidigt upptäckte att de är tremeningar. Obehagligt. Jag låter bilderna tala för sig själv.
